En stor sorg

Ibland känner jag att det skulle vara skönast och bäst att inte ha några husdjur, utan bara bry sig om oss själva och slippa de ekonomiska problemen och den känslormässiga bergochdalbana som det innebär.
Men framförallt att få slippa den frukansvärda sorg som det innebär då de lämnar oss. 
 
Att Torkel fick lämna oss alldeles för tidigt var ett fruktansvärt beslut att ta, och samtidigt det enda och mest oegoistiska beslut vi kunde ta. Men det gör inte det lättare vill jag lova. Många tårar har fällts hos oss under sensommaren och framförallt de sista dagarna och sorgen har varit som ett stort svart hål.
Och detta trots att vi inte kunde göra något annat utan tog beslutet för hans bästa. 
 
Och ändå tvivlade jag på att vi tagit rätt beslut, trots att två veterinärer sagt att den var det enda beslutet vi kunde ta och fast att försäkringsbolaget godkände utdömningen på en gång. Och vi har verkligen försökt få honom att läka. Men det har inte gått. 
 
Skadan kom antingen för länge sedan redan då han bodde på Irland eller så kom den då när han blev halt i maj 2015. Det kommer vi aldrig få veta. Prognosen var dålig redan 2015, men eftersom han blev ohalt och var ohalt 8 månader så trodde veterinären att det skulle hålla och att det inte skulle gå upp igen. Men sedan kom och gick småhältorna och nu i juni blev han superhalt, t.o.m på rakt spår i skritt. och trots 3 månaders vila så var han fortfarande halt. 
 
Det som också gör det så svårt är att vi aldrig fick en ordentlig diagnos. Ligament/senskada i hoven är den skrivna diagnosen, men den har bara kunnat ställas på symtom, för varken upprepade röntgen eller UL har visat något. Och alla veterinärer har avrått oss från MR eftersom det inte täcks av försäkringen och bara visar det egentliga felet. För sådana skador i hovarna kan man inte göra något åt utan det är bara vila som gäller. Och vilat har han gjort, men skadan har återkommit så fort vi satt igång honom igen. Nu blev han inte heller längre ohalt av vila och dessutom såg man på hela honom att han hade ont. Sista månaden blev det en helt annat häst, en häst utan gnista i ögonen och som mest bara stod still i hagen. 
 
Så ja, förnuftet vet att beslutet var det enda, men det gör det inte enklare i hjärtat för det. Och det är så tomt, så tomt utan honom och vi saknar honom så otroligt mycket. 
 
Vi glädjs självklart över de 3,5 år vi fick ha honom hos oss och vi vet att han hade det bra hos oss och Ida ska vara otroligt stolt över den utveckligen han gjorde hos oss och hur fin och välskött han alltid var.
Världens finaste lilla kille <3 !
Enda tävlingen i år och den sista tillsammans <3 .
Foto: Jennie Börs Fotografi
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer:

1 Ida:

Alltid hemskt att förlora en vän <3

2 Anonym:

Jag har varit med om exakt samma sak! Oklar hälta i hoven som kom fram om och om igen. Funderade också på MR men eftersom hästen varit halt så länge talade prognosen för sig själv även om MR möjligen kunde ha gett en förklaring.
Jag velade så länge men till slut insåg jag att hästen mådde dåligt psykiskt och då blev det lättare att inse att det inte var den typ av liv jag ville erbjuda.
Det är hemskt och fruktansvärt!
Tänkte att jag aldrig mer skulle köpa häst. Nu har jag tre ❤️
Kram till hela familjen! Tur ni har varandra❤️

Svar: Tack för att du delade med dig <3 ! Kram
Team Rönnbäck

Kommentera här: